Nationsöverskridande minnesmonument i Irakkriget

By: Jon Brunberg | posted: 12/28/2004 1:00:00 AM

In English

Maya Lin, som designade Vietnammonumentet i Washington DC, intervjuades nyligen i tidskriften Arena och fick då frågan om det inte de Vietnamesiska soldaternas namn borde ha införlivats jämsides med de Amerikanska i det monumentet. Maya Lin svarade att "det hade amerikanerna aldrig ha varit redo för på den tiden, och knappast nu heller. Den dag då vi förmår se alla som offer, och därmed inga som fiender, först då är vi redo för den typen av monument." (1) Intressant nog finns det tvärtom redan i dag initiativ som visar visar att en stor del av den amerikanska befolkningen är redo för den typen av minnesmonument. Under det senaste året har det genomförts utställningar och ceremonier i USA och Storbritannien där alla offer i det pågående kriget i Irak hedrats oavsett nationstillhörighet, och oavsett om de dött som soldater, civila, hjälparbetare eller motståndsmän. Medan Bushadministrationen har varit mycket försiktig med att dra uppmärksamhet till militärbegravningar för stupade soldater för att undvika att reta upp den amerikanska allmänheten (2), så har det offentliga hedrandet av de stupade delvis tagits över av oberoende grupper varav många är motståndare till kriget. Militärer, veteranorganisationer och krigsförespråkare i allmänhet i USA och Storbritannien lär knappast vara entusiastiska över dessa initiativ, något som spelar en underordnad roll för organisatörerna av dessa evenemang, som är mer inriktade på direkt aktion än att resa permanenta monument. Med ambitionen att väcka uppmärksamhet om krigets offer och att fylla det informationsgap som skapats av en likriktad och statsvänlig mediekår så har de kunnat skapa nya typer av minnesmonument som är baserade på humanistiska människorättsprinciper snarare än patriotism.

Denna artikel kommer att fokusera på två sådana initiativ, utställningen "Eyes Wide Open" som turnerat USA sedan januari 2004 och namnläsningsceremonin "Naming the Dead" som genomfördes den 2 november 2004. Det som är exceptionellt med dessa och andra liknande evenemang är att organisatörerna har haft tillgång till listor på civila Irakiska dödsoffer som sammanställts och publicerats av några få, hårt arbetande, frivilligorganisationer. Både "'Eyes Wide Open" och "Naming the Dead" har använt en lista som har publicerats av medlemmar av organisationen IraqBodyCount, vilken i sin tur till största delen består av resultatet av en undersökning som utförts av Iraqi Civilian War Casualties i samarbete med den amerikanska organisationen CIVIC. Det är möjligt att det inte är första gången som oberoende organisationer har kunnat genomföra liknande undersökningar under brinnande krig men med hjälp av Internet har grupper som de ovan nämnda kunnat publicera sina resultat snabbt - i vissa fall i "realtid" - och för en bred publik. Detta har bland annat inneburit att de har kunnat bevisa att koalitionsstyrkornas officiella ståndpunkt, att användandet av så kallade "smarta bomber" innebär färre civila förluster, är ounderbyggd propaganda.

EYES WIDE OPEN

Utställningen "Eyes Wide Open" har med tiden blivit en viktig symbol för de många amerikaner som anser att orsakerna för att invadera Irak var djupt orättfärdiga, och för många anhöriga och vänner till stupade amerikanska soldater. Utställningen, som är både ett turnerande minnesmonument och ett informationscentrum om kriget, arrangeras av American Friends Service Committee (AFSC) som är en människorätts- och fredsorganisation som bildades 1917 av Kväkare som en tjänst för vapenvägrare. Den del av utställningen som visas inomhus beskrivs på AFSC:s hemsida som en "en multimedial, multisensorisk resa via ord, bilder och ljud från Irakkriget. Besökarna rör sig genom ett färgstarkt minnesmonument till minne av stupade soldater och civila och ger en förskräckande bild av krigets mänskliga och ekonomiska kostnader." Den del som väckt mest uppmärksamhet, och som alltid visas utomhus, är en mäktig installation som består av ca 1300 par militärkängor och cirka 1000 par vanliga "civila" skor. På varje par kängor har en namnbricka fästs med namnet på en stupad amerikansk soldat och varje par skor representerar ungefär 16 döda civila Irakier (2). På en åtta meter lång vägg listas alla de namn på dödade Irakiska civila som publicerats av Iraq Body Count, som när detta skrivs är 3029.

Mary Zerkel, som är programkoordinator för utställningen säger att "Eyes Wide Open" växte fram ur två separata initiativ. Michael McConnell, som är AFSC:s regionala direktör för Great Lakes, arrangerade i januari 2004 en utställning med 500 armékängor för att skapa uppmärksamhet kring det faktum att över 500 amerikanska soldater hade stupat i Irak. Ungefär samtidigt samlades en grupp med volontärer - som också inkluderade nämnda McConnell - för att försöka hitta ett sätt att skapa uppmärksamhet kring de dubiösa skäl som angavs av USA:s och Storbritanniens regeringar för att rättfärdiga kriget, eftersom de kände att det diskuterades väldigt lite om detta i amerikansk media. Ur den brainstorming som följde skapades ett koncept för en multimediashow, vilken sedan knöts samman med McConnells utställning av armékängor, och blev "Eyes Wide Open" som har turnerat i USA sedan i mars 2004.

De otaliga artiklarna om utställningen i amerikansk press, och de noteringar i utställningens gästbok och de dokumentationsbilder som finns utlagda på AFSC:s hemsida visar tydligt att "Eyes Wide Open" är ett mycket kraftfullt initiativ som - kanske för första gången sedan kriget startade - tillåtit amerikaner att sörja sina döda i det offentliga rummet. Mary Zerkel säger att reaktionerna på utställningen har varit överväldigande positiva och tillägger att det visserligen har förekommit protester mot utställningen och att en del hatbrev har skickats till AFSC men att dessa har varit tämligen få i jämförelse med den positiva responsen. "Besökarna blir ofta väldigt känslomässigt berörda när de besöker utställningen. Anhöriga och vänner till omkomna soldater kommer ofta för att leta efter sina käras namn bland kängorna och lägger blommor och fotografier vid dem." I några fotografier från utställningen kan man se kängor där en blombukett stuckits ned i skaftet, ibland tillsammans med en amerikansk flagga. På vissa kängor har anhöriga fäst inplastade fotografier av den döde tillsammans med en minnestext. Det påminner mig lite om de bilder jag sett från Vietnammonumentet i Washington där anhöriga placerat kängor framför den svarta granitväggen som ett slags tillägg till monumentets minimala framtoning. I "Eyes Wide Open" verkar arrangörerna ha tagit fasta på denna enkla, sårbara och kanske också mer folkliga symbol och den slitna armékängan i sig själv blir ett litet monument. Mary Zerkel förklarar att anledningen till utställningens framgång är att det finns så enormt många människor i USA som är missnöjda med kriget. "Det finns så lite utrymme i amerikansk media för en kritisk diskurs och folk har verkligen ett stort behov av att uttrycka sin kritik. Vad vi erbjuder är egentligen en plats för detta."

AFSC får numera massor av förfrågningar från hela landet om att visa utställningen - många fler än vad det är möjligt för dem att genomföra. Jag frågar Mary Zerkel vilka grupper som kommer med dessa förfrågningar och hon berättar att det ofta rör sig om Kväkargrupper eftersom AFSC är en kväkarorganisation men att det också kan handla om lokala fredsgrupper eller lärare och studentorganisationer på olika universitet. "Om flera grupper från samma stad eller område har kommit med en förfrågan så ber vi dem ofta att skapa en koalition så att de kan arbeta med utställningen tillsammans." Förfrågningar kommer både från storstad och landsbygd, och Mary Zerkel säger att det är vikigt att de visar utställningen även på de små orterna. "Visserligen är folk i regel mer konservativa i småstäderna men det finns fortfarande många där som är motståndare till kriget och det är därför väldigt viktigt för oss att besöka dem." Ett problem som Mary Zerkel återkommer till är det faktum att antalet kängor växer i takt med att amerikanska soldater dödas i Irak. "Vi försöker genomföra utställningen varhelst det är möjligt, för i och med att antalet armékängor nu har vuxit så mycket är det i bland svårt att hitta en bra plats där vi kan ställa ut dem. I dag är 1297 stupade soldater listade och utställningen innehåller precis så många kängor. Vi är väldigt noga med att visa det korrekta antalet dödade och ibland uppdaterar vi till och med installationen med nya kängor medan utställningen pågår. När vi var i Chicago den 16e september lade vi till sju stycken eftersom så många amerikanska soldater dog den dagen." Det växande antalet kängor gör att AFSC inte alltid kan visa den delen av utställningen under hela perioden, utan i bland bara för en dag. AFSC har i dag inget fast slutdatum för utställningen utan Mary Zerkel säger att "den kommer att fortgå så länge det finns pengar att genomföra den. Vi är nu bokade fram till i april 2005 och en turné till Södra och Västra USA kommer att starta om några veckor." I dag sysselsätter "Eyes Wide Open" ungefär 100 frivilliga, och tre betalda heltidsanställda.

Mary Zerkel berättar att man inom AFSC har diskuterat möjligheten att göra om utställningen till en permanent installation, även om hon vill poängtera att detta bara är väldigt preliminära diskussioner. Hon säger att anledningen till detta är att "folk har börjat se 'Eyes Wide Open' som ett nationellt monument allteftersom turnén har fortgått. Om en permanent installation skall genomföras så måste det göras ganska snart och förmodligen måste utställningen som den ser ut i dag transformeras till något annat." Antalet kängor är nu så stort och kommer med all sannolikhet att växa framöver och det innebär att en permanent installation kräver en hel del utrymme. Platsen för ett monument av det slaget skulle kunna vara Chicago eller Philadelphia, där AFSC har sitt huvudkontor, men Mary Zerkel är noga med att påpeka att detta enbart är spekulationer.

NAMING THE DEAD

Ett annat exempel på ett tvärnationellt minnesevenemang av de döda i Irak är namnläsningsceremonin "Naming the Dead" som hölls den andra november 2004, samma dag som det amerikanska presidentvalet. Under fem timmar lästes tusentals namn på dödade civila, soldater, legosoldater, motståndsmän och hjälparbetare, av alla nationaliteter, upp av inbjudna gäster och publik. Ceremonin arrangerades av fredsorganisationen Stop the War Coalition (StWC), vilka också var en av huvudorganisatörerna av den exceptionella antikrigsmarsch som hölls i London den 15/2, 2003 när ungefär två millioner människor gick ut på Londons gator för att visa den brittiska regeringen att det fanns ett starkt folkligt motstånd mot ett kommande krig, en demonstration som i sin storlek saknar motstycke i Europeisk historia.

Initiativtagaren till "Naming the Dead" var Ruth Boswell, som genom att aktivera koalitionens nätverk av fredsgrupper satte i gång ett evenemang som genomfördes samtidigt i ungefär tjugo städer i Storbritannien, fyra i Italien, Barcelona i Spanien, Zürich i Schweiz, Bagdad i Irak och Brisbane, Adelaide och Sydney i Australien. När hon berättar om arrangemanget över telefon från sitt hem i London får hon det hela att låta väldigt enkelt. Eftersom hon själv skulle leda ceremonin i London så bokade hon helt sonika Trafalgar Square, beställde en stor markis och började bjuda in personer, grupper och allmänheten till läsningen. Hon säger att hon hade tur när det gäller gästerna och hon nämner särskilt den världsberömde Fysikern Stephen Hawking som svarade direkt på inbjudan. Eftersom professor Hawking lider av sjukdomen ASL viket innebär att han är rullstolsbunden och inte kan förflytta sig utan hjälp, åkte Ruth Boswell tillsammans med ett kamerateam till Universitetet i Cambridge, där han är verksam, för att filma honom när han läste sin del av namnen. Vid det tillfället berättade Hawking att han hade bestämt sig för att försöka delta i läsningen på Trafalgar Square. Ruth Boswell säger att detta var första gången han berättade öppet om sina känslor inför kriget i Irak, något som verkar ha varit exceptionellt. De flesta nyhetsartiklar jag läst från evenemanget nämner hans deltagande och vissa citerade också hans skarpt fördömande tal i sin rapportering. AP citerar Stephen Hawkings tal i sitt nyhetstelegram: "Kriget var baserat på två lögner. Den första var att vi var hotade av massförstörelsevapen och den andra att Irak på något sätt var ansvarigt för händelserna den 11e september. Irakkriget har varit en tragedi för de familjer som har förlorat medlemmar. Så många som 100 000 människor har dött, hälften av dom barn och kvinnor. Om inte detta är en krigsförbrytelse, vad är det då?" En annan prominent gäst var den nu 96 årige Nobelpristagaren Sir Joseph Rotblat som sade upp sig från sitt arbete att utveckla den första atombomben på 1940-talet av moraliska skäl.

Ruth Boswell berättar om sina intryck av den kvällen och säger att det var en mycket kraftfull, vacker och rörande ceremoni. En lång lista av människor från politiker till barn läste en sida var med namn. Publiken, som också den var inbjuden att läsa, köade framför scenen för att få läsa. En lång rad personer äntrade den, en efter en, sa sitt namn till åhörarna och började läsa. Ceremonin, som varade i fem timmar, har spelats in på video och StWC har övervägt att publicera en bok för att dokumentera den.

Jag frågar Ruth Boswell om vi någonsin kommer att få se en två-miljoner-manna-marsch mot kriget igen? Hon säger att det knappast är troligt och att de på sätt och vis har lagt möjligheten att stoppa Irakkriget bakom sig. Hon tillägger att det finns en väldigt starkt motstånd mot kriget i Storbritannien och att en ny demonstration av den storleken mycket väl skulle kunna genomföras t.ex. om koalitionsstyrkorna skulle besluta sig för att invadera Iran. Ruth Boswell menar att "det har varit så många starka protester mot detta krig som har format en väldigt stark fredsrörelse och regeringen kommer förr eller senare att behöva köpslå med den för att få sin vilja igenom. Om George W Bush skulle vilja invadera Iran i dag så skulle det vara mycket svårt för Tony Blair att stötta honom".

Tony Blair har haft stora svårigheter att övertyga sina väljare och till och med sina partikamrater att hans val att delta på USA:s sida i kriget var rättfärdigt och krigspolitiken har mött ett mycket stort motstånd. Just nu driver en grupp ministrar en åtalskampanj mot Tony Blair för att ställa honom till svars för att han - som man hävdar - vilseledde allmänheten om krigets orsaker. Ruth Boswell säger att den kampanjen har små utsikter att lyckas men att det är en viktig principsak för framtiden.

"Det stora problemet", säger Ruth angående svårigheterna för det civila samhället att stoppa denna typ av konflikter trots ett så stort folkligt motstånd "är att de valda ledarna inte är beredda att lyssna på sin väljarkår. Det enda som vi faktiskt kan göra för att åstadkomma en förändring i politiken är att rösta ut dem. Man får också tänka på att vårt arbete är helt baserat på frivilliga, obetalda insatser och att vi därför bara kan reagera när saker och ting händer."

SAMLANDET AV NAMN

Namnen på de stupade koalitionsstyrkornas soldater har publicerats i amerikansk och brittisk media sedan kriget startade. Vad som är mer anmärkningsvärt är arbetet bakom den lista av dödade Irakiska civila som användes i de båda minnesevenemangen som omnämns i denna artikel. I båda fallen användes en lista som publicerats av projektet Iraq Body Count (IBC), som finns tillgänglig på deras hemsida www.iraqbodycount.org, och som när detta skrivs innehåller 3029 namn. IBC är noga att påpeka att listan är ett personligt arbete av IBC: s arkivarie Kay Williams i samarbete med en rad andra personer och att den inte är "... och inte heller skall ses som en del av IBC:s metodiska räkning av rapporterade civila dödsoffer som är resultatet av den militära interventionen i Irak..." (4) Den huvudsakliga delen av denna lista, cirka tvåtusen namn, är resultatet av en anmärkningsvärd arbetsinsats av den USA-baserade organisationen Civilian Victims in Conflict (CIVIC) i samarbete med en grupp engagerade Irakier som genomförde en dörrknackningsoperation under namnet "Iraqi Civilian War Casualties" under svåra omständigheter på plats i landet. Resultatet av denna undersökning, som återfinns på gruppens hemsida, är en isande berättelse om vanliga Irakiers lidande som ingen inbäddad journalist kan överträffa. Namnen på de döda och de detaljerade uppgifterna över hur och var de dog utgör i sig en virtuell minnesplats.

Chefen för undersökningen - Raed Jarrar och hans medarbetare - lyckades samla omkring 175 personer som delade upp sig i ett antal forskarlag. Dessa genomförde en omfattande dörrknackningsoperation i flera Irakiska städer för att intervjua familjer om deras förluster. CIVIC, som leds av Marla Ruzicka, samlade in pengar till operationen och skötte projektets mediekontakter. Salam Pax som blev känd som "Bagdad-bloggaren" under den första delen av kriget som en av få Irakiska röster, och som sedermera anställdes av brittiska The Guardian, berättar i en dagbok på projektets hemsida om det dagliga arbetet att räkna de döda. I följande stycke samtalar Salam Pax med en av kvinnorna i forskarlaget under ett möte i Karbala. "Hon berättade för mig om Um Khdair, som är en trettioårig kvinna med sex barn. Hennes make var 50 och deras hus bombades. Maken dog och huset totalförstördes. Hon och hennes sex barn bor nu i en Khan (hotell-liknande byggnader som moskéerna driver). Hon är dessutom gravid. Sabah, flickan i CIVIC-teamet, försökte få Raed att lova henne att han skall göra något för Um Khdair men han kan inte lova någonting alls. Det finns inget värre än att ge dessa människor som vi intervjuar falska förhoppningar. CIVIC kan just nu bara samla information och i extrema fall lämna denna information vidare till en annan organisation som har pengar och möjlighet att hjälpa."

EPILOG

Vad kommer att hända när koalitionstrupperna börjar dra sig tillbaks från Irak och Amerikanska och Brittiska soldater återvänder hem i stora antal? Om vi tar USA som exempel så är det lätt att föreställa sig att kontroverserna över krigets rättfärdighet och det ökade missnöjet bland Amerikanska soldater - som ser sina tjänstgöringsperioder förlängda, förmåner nedskurna och visioner om ett gott syfte splittrade - kan skapa en djupt splittrad hemmafront. Det är kanske naivt att tro att koalitionssoldaterna och en majoritet av den allmänna opinionen i deras hemländer skulle vara redo att hedra även Irakiska civilas minne och än mindre stupade motståndsmän, och det är helt otänkbart att Bushadministrationen skulle stödja sådana initiativ. Jag måste nog därför tyvärr ge Maya Lin rätt, men bara delvis. Vad som är intressant är att hökarna i Pentagon själva har skapat ett vakuum i vilket grupper som AFSC och StWC kan operera, genom att försöka gömma skadade soldater, liksäckar och kistor från allmänhetens synfält. De har uppenbarligen gjort det i en ansträngning att framstå som den segerrika nation som de beskriver i till exempel "The Project for a New American Century" (5), men när deras förgyllda vision av ett oövervinneligt amerikanskt krigsmaskineri nu börjar flagna står de nu inför en tuff match att försöka återta förlorad mark på hemmafronten. På den fronten överväger redan AFSC att skapa ett permanent, nationellt, minnesmonument för att hedra soldater och civila stupade på båda sidor i konflikten och i deras spår kommer kanske andra organisationer som försöker att få upp än mer radikala förslag till monument på den nationella agendan. Sådana förslag kommer naturligtvis att vara högeligen kontroversiella men arbetet av de organisationer som har nämnts i denna artikel har visat att vägen mot ett polynationellt hedrande av stupade redan är beträdd.

***

YTTERLIGARE LÄSNING OCH LÄNKAR
Stop the War Coalition
American Friends Service Committee
Eyes Wide Open
IraqBodyCount
CIVIC
Iraqi Civilian War Casualties Survey

En intervju med Raed Jarrar gjord av Wendy Univer återfinns på ASFC:s hemsida. Jarrars blog "Raed in the Middle" rekommenderas för förstahandsinformation om läget i Irak.

NOTER
1) Arena 3/04, juni-juli 2004, "Mullvadsarbete", Maya Lin intervjuad av Fanny Söderbäck, pp. 32-34
2) Sunday Times Magazine, februari 29, 2004, cover story: The Dying Game, pp. 36-43. Sunday Times rapporterar i denna huvudartikel om den amerikanska hemmafrontstaktiken att hålla allmänheten borta från bilder av skadade och döda amerikanska soldater och det faktum att USA:s president George W. Bush inte har besökt en enda militärbegravning sedan kriget bröt ut.
3) Iraq Body Counts siffror, som ses som moderata visade i december 2004 att mellan 14,770 och 16,965 civila har dödats i kriget. Läkartidskriften The Lancet publicerade en rapport i slutet av oktober 2004 i vilken de beräknar att så många som 100,000 civila kan ha dödats.
4) http://www.iraqbodycount.net/names.htm
5) http://electroniciraq.net/cgi-bin/artman/exec/view.cgi/14/817
6) "Project for a New American Century" (PNAC) är en neokonservativ Amerikansk think tank som grundades 1997 med syftet att arbeta för ett Amerikanskt globalt ledarskap. Den strategiska principdeklaration, som återfinns på deras webbplats, är signerad av många av de nuvarande medlemmarna av Bush-administrationen som t.ex. Cheney, Rumsfeld och Wolfowitz. PNAC:s hemsida